Den första versionen av Debians sociala kontrakt sade att ”Debian kommer att förbli 100% fri programvara”. Att ta bort detta sista ord (genom ratificering av version 1.1 av kontraktet i april 2004) visar på viljan att uppnå frihet, inte endast för programvara, men också för dokumentationen och andra element Debian tillhandahåller omkring dess operativsystem.

Ändringen, som endast avsågs vara redaktionell, har i praktiken haft stora konsekvenser, speciellt vad gäller borttagandet av en del problematisk dokumentation. Vidare har det ökande användandet av fast programvara i drivrutiner skapat problem: många av dem är icke-fria, men är nödvändiga för korrekt användning av motsvarande hårdvara.

The term “upstream author” means the author(s)/developer(s) of a work, those who write and develop it. On the other hand, a “Debian developer” usually uses an existing work to make it into a Debian package - the term “Debian maintainer” is better suited here.

In practice, there can be overlaps between both roles: the Debian maintainer may write a patch, which benefits all users of the work. In general, Debian encourages those in charge of a package in Debian to get involved in “upstream” development as well (they become, then, contributors, without being confined to the role of simple users of a program). Or the Debian developer creates tools or documentation for the Debian distribution, like packaging helpers (e.g. debhelper) or integration frameworks (e.g. ca-certificates) and becomes an “upstream author” for those creations.

The commitment to maintain a structure to accommodate non-free software (i.e. the “non-free” section, see the sidebar VOCABULARY The main, contrib and non-free archives) is frequently a subject of debate within the Debian community.

Kritiker hävdar att det vänder folk från fria programvarualternativ, och direkt motsäger principen att endast tjäna fri programvara. De som är för det påpekar att de flesta av paketen i ”non-free” är nästan fria, och hindras vara det av några irriterande begränsningar (det vanligaste är förbudet av kommersiell användning av programvaran). Genom att distribuera dessa verk i grenen ”non-free” förklarar vi indirekt till upphovsmannen att deras verk skulle användas mer, och vara kändare om de kunde inkluderas i avdelningen ”main”. De inbjudes vänligt att ändra på sin licens för att uppfylla de kraven.

After a first and unfruitful attempt in 2004, the complete removal of the non-free section is unlikely to return to the agenda, especially since it contains many useful documents that were moved simply because they did not meet the new requirements for the main section. This is especially the case for certain software documentation files issued by the GNU project (in particular, Emacs and Make). Many modern systems further also require so called “firmware“, small binary files, which are necessary to run specific hardware. Many of these files can also only be found in the non-free section.

Den fortsatta existensen av avdelningen ”non-free” är ibland en källa till splittring inom Free Software Foundation och är huvudorsaken till att de officiellt vägrar att rekommendera Debian som ett operativsystem.

Copyleft är en princip som användar upphovsrätter för att garantera friheten för ett verk och dess härledda verk istället för att begränsa användarnas rättigheter, som är fallet med properitär programvara. Det är också en ordlek med ”copyright”. Richard Stallman fick ideen när en skämtsam vän till honom skrev ett brev med adressen: ”copyleft: all rights reserved”. Copyleft bevarar alla ursprungliga friheter vid distribution av ett original eller en modifierad version av ett verk (vanligtvis ett program). Det är därför inte möjligt att distribuera ett program som proprietär programvara om det är ett härlett verk från kod av ett program släppt under copyleft.

Den kändaste familjen av copyleft-licenser är GNU Generell Publik Licens (GPL) och dess härledda verk, GNU Mindre Generell Publik Licens (LGPL), och GNU Fria Documentations Licens (GFDL). Tyvärr är ofta copyleft-licenser inkompatibla med varandra och det är därför bäst att bara använda en av dem.

GNU GPL, BSD-licensen och Artistisk Licens uppfyller alla Debians riktlinjer för fri programvara, även om de är annorlunda sinsemellan.

GNU GPL som stöds och används av FSF (Stiftelsen för Fri Mjukvara) är den absolut vanligaste. Dess huvudegenskap är att den också tillämpas på varje derivatverk som vidaredistribueras: ett program som införlivar eller använder GPL-kod kan endast distribueras efter dess termer. Det förhindar därför återanvändning i en proprietär applikation. Detta skapar allvarliga problem för återanvändning av GPL i fri programvara inkompatibel med denna licens. Därför kan det ibland vara omöjligt att länka till ett program publicerat under en annan fri programvarulicens med ett bibliotek licenserat under GPL. Å andra sidan är denna licens väldigt förankrad i amerikansk lag: advokater från FSF har medverkat i dess utformning och överträdelser har ofta tvingats till förlikning utan att gå vidare i domstol.

BSD-licensen är den minst restriktiva: Allt är tillåtet, inklusive användning av modifierad BSD-kod i ett proprietärt program.

Slutligen är Artistisk Licens en kompromiss mellan de tidigare nämnda: integration av kod i en proprietär applikation tillåts, men ändringar måste publiceras.

Den kompletta texten för dessa licenser finns tillgänglig i /usr/share/common-licenses/ i alla Debiansystem (när det gäller BSD är det den nyare 3:e klausul licensen).